Museum
 |
|
|||||||
|
Grevinnan Mathilde Hallenborg En stor personlighet och bosatt på Svaneholm i sjuttioåtta år var grevinnan Mathilde Hallenborg (1834-1933). Hon var född i Piteå, dotter till landshövdingen i Norrbottens län, greve Carl Georg Sparre och hans hustru Henrietta Charlotte Forsberg. Hon gifte sig 1856 med ägaren till Svaneholm, kammareherre Washington Carl Hallenborg som dog redan 1872. De hade tre barn: Ebba född 1857, Eva född 1864 och Magnus född 1867. Som ensam borgfru levde grevinnan Mathilde på Svaneholm i mer än sextio år, och det gamla slottet var under hennes tid ett levande kulturellt och konstnärligt centrum. Hon var mycket musikalisk, tonsäker och hade absolut gehör, och spelade både flygel, taffel och harpa – de tre instrumenten står kvar i museet. Som framgår nedan musicerade Mathilde Hallenborg ofta tillsammans med violinisten, sångaren och apotekaren i Ystad, Salomon Smith. Han förekommer t.o.m. på en 78-varvs grammofonskiva med sång. Till dessa konserter inbjöds ibland celebriteter som prins Eugen eller Selma Lagerlöf. I grevinnans bibliotek återfinner vi för övrigt en stor del av det svenska litterära 1890-talet i originalupplagor. Grevinnan Hallenborgs kammarjungfru under åren 1904-1907, fru Ida Ekhdal f. Martinsson (1887-1985) var en mycket minnesgod berättare. Hon, liksom hennes matmor, var båda livskraftiga och psykiskt vitala till det sista. Hon har berättat att grevinnan var så varm, öppen och utåtriktad, och hade en ömsint omsorg om allt sitt tjänstefolk och de underlydande på godset, vilka hon ofta gick hem till och hälsade på; hon var oerhört omtyckt av dem alla. Till hennes rutiner under sommaren hörde att antingen dricka te sittande på ”grevinnans bänk” på Kärleksudden vid sjön eller inne i den s.k. Svaneholmseken, en stor, ihålig ek med bänk och bord inne i trädet, den växte i parken vid Svaneholms gård och föll på 1950-talet.
Faster Mathilde var en charmerande dam med kontinental prägel och slottsfru ut i fingerspetsarna. Hon älskade Skåne och räknade Köpenhamn som sin huvudstad. Över henne vilade en fläkt av den stora världen, som släkten runt sjön saknade. Ingen av gårdarna därhemma tålde att jämföras med Svaneholm, som var byggt i en monumental fyrkant med borggård och ekande inkörsvalv. Hela det bördiga landskapet skilde sig från den karga västgötabygden. Luften var mjukare och förhållandena större. På Svaneholm var allt storstilat, med förnämt ekipage och hästar med lindade smalben och flätade svansar på engelskt vis. Det var omklädsel till den sena middagen och gästsviter med salong, där elden dånade i jättelika kakelugnar. Ändå blev det aldrig varmt. Det var alltid råkallt i de höga rummen av den kyla som endast finns i gamla slott och som tränger genom märg och ben.
Svaneholm är ett typiskt medeltidsslott, det började byggas år 1530. Från början hade slottet tre våningar med fyra längor kring en gård. I slutet på 1600-talet byggdes ytterligare två våningar på huvudfasaden, men slottsherrn fick inte råd att fullborda härligheten. De översta våningarna på Svaneholm blev aldrig inredda. De saknar såväl skiljeväggar som trossbottnar – men det förråder inte den ståtliga exteriören!
Vi åkte genom den långa allén och såg första skymten av det röda tegelslottet som speglade sig i Svansjön. Det ekade i portvalvet när vi rullade in på borggården med dess hundraåriga murgrönsrankor och stannade framför huvudentrén, där ljus flödade ut från trappuppgången. Faster Mathilde tog emot i den stora stenvestibulen, klädd i sobelkrage och med en aning rouge på kinderna, något som skulle varit otänkbart för pappas västgötafastrar! Det föll sig naturligt att kyssa faster på handen innan vi försvann in i de kalla gästrummen för att byta efter den långa tågresan. Hur sent vi än kom till Svaneholm serverades alltid en måltid i matsalen, som låg i halvdunkel med glimmande fönsterrader utåt Svansjön. Det runda bordet mitt på golvet såg ut som en öde ö i ett hav av skuggor. Danska kungaporträtt smyckade de gyllenläderklädda väggarna. Vi var alltid klädda i pälskragar eller tjocka koftor i Svaneholmsmatsalen och pappa hade skinnväst under kavajen! Kvällarna tillbringades i vardagssalongen, det enda rum som var riktigt ombonat och varmt och hade bekväma möbler. Det blev vanligen sent på Svaneholm. Faster Mathilde var en utpräglad nattmänniska, som blev piggare och piggare ju längre timmarna led. Jag fick sitta uppe och hänga med, fast sömnen ryckte i ögonlocken – men jag vågade inte för mitt liv gå in och lägga mig ensam i den avlägsna gästvåningen. Det vimlade nämligen av spöken på Svaneholm!
Faster Mathilde bröt aldrig upp förrän det mest efterhängsna spöket hade fladdrat genom salongen. Det var en punktlig gengångare som prick infann sig vid midnattsslaget. Faster Mathilde tittade alltid upp och nickade igenkännande när det svävade förbi. Vi andra förnam dess närvaro bara som en kall fläkt. Lade sig faster innan spöket passerat, ställde det sig vid hennes säng och stannade till gryningen, det tyckte faster var otrevligt. Spöket var en vacker dam som hade haft en massa fuffens för sig i livstiden. Det påstods att hon tagit livet av sin gamle man och varit en intrigant katta av första ordningen. Hon såg elak ut och var inte lätt att tas med, påstod faster.
På Svaneholm förvarades två dyrgripar som spelat en roll i Sveriges historia och som faster var mycket stolt över. Den ena var Mackleans järnplog, den första i vårt land. Med den andra dyrgripen var sorgliga minnen förknippade och den står i en av Svaneholms salonger. Det var nämligen den stora skinnklädda länstol i vilken Gustav III sattes, strax efter det Anckarströms kula dödligt sårat kungen under operamaskeraden. Ännu såg man märken efter blodet som bildat svarta fläckar i det tjocka lädret...
På Svansjön residerade i ensamt majestät en gammal svan, som med åren blivit en ettrig ungkarl. Han tålde inte andra svanor och jagade ilsket bort kära släkten, så snart den kom flygande för en mellanlandning på Svansjön. Faster Mathilde älskade honom, där han förnämt simmade omkring bland blekröda och vita näckrosor. Han var tam som en hund och vaggade dagligen över borggården för att få sin fiskranson. En dag kom en herre till Svaneholm enkom för att hälsa på svanen. Han hette Bengt Berg och visste allt om fåglar. Faster Mathilde lät locka in svanen i stenvestibulen för att den skulle ta emot den anländande gästen. Svanen skötte sig fint. När Bengt Berg steg in flaxade den ut med vingarna, skrockade godmodigt och nöp honom lekfullt i benen. Bengt Berg ”intervjuade” svanen och fotograferade honom i alla upptänkliga poser. De blev så goda vänner att svanen inte lämnade honom ett enda ögonblick under hans besök. Under lunchen för Bengt Berg väntade svanen i trappuppgången och klapprade otåligt med näbbet: den lugnade sig inte förrän Bengt Berg kom ned och gav den ett knippe feta strömmingar!
Faster Mathildes främsta intresse var musik. Det var en njutning att höra henne spela på den stora Bechsteinflygeln i Musiksalongen. Musikbegåvningen var ett släktdrag hos Sparrarna. Pappa spelade och komponerade bättre än de flesta, men så skickligt som Mathilde Hallenborg blev han aldrig. Musiker och sångare var kärkomna gäster på Svaneholm. Under våra årliga besök var det alltid någon berömdhet som förljuvade tillvaron på det gamla slottet. Till de ständigt återkommande gästerna hörde Salomon Smith. Han var apotekare i Ystad men mest känd som storsångare och musikfrämjare, medlem av Musikaliska Akademien, med titeln Professor Musices. Salomon Smith tillhörde det berömda uppsaliensiska sångsällskapet O.D. Orphei Drängar, vilket består av särskilt utvalda studentsångare. Han ordnade O.D:s resa till Paris under världsutställningen. Det var sällskapets första utländska turné och de svenska studenterna gjorde braksuccé.
- Det var kling- och klangdagar, som få upplevt maken till, sa Salomon Smith och såg drömmande ut.
Det var en offentlig hemlighet att Salomon Smith från tidiga ungdomen varit förälskad i faster Mathilde. Varför de inte hade förenat sina öden var det många som grubblade över. Salomon Smith gifte sig aldrig utan förblev förmögen ungkarl – men lördagar och söndagar tillbringade han nästan alltid på Svaneholm, där en dubblett stod för hans räkning och inte fick användas av någon annan. När Salomon Smith ringde från Ystad för att meddela med vilket tåg han kom, rodnade faster Mathilde som en skolflicka. Då var hon över nittio och han fyllda åttiofem!”
|
Ägarlängd 1872 (1833) -1934 Carl Augustin Ehrensvärd, greve 1872-1895 Magnus Hallenborg, löjtnant Gustaf Peyron, major g. Ebba Hallenborg 1859-1872 Carl Hallenborg, ryttmästare g. Mathilde Sparre af Söfdeborg
1837-1859 Carl Johan Hallenborg, ryttmästare g. grevinnan Eleonora von Schwerin
1816-1837 Kjell Christopher Bennet, friherre g. Eva Theodora Dücker
1782-1826
1750-1751 Elof Steuch, professor g. Anna Juul
1719-1782 1723-1730 Gustav Julius Coyet, friherre Jens Sehested, överste g. Catharina Margareta Flemming g. Sophie Gyllenstierna
1705-1719 Axel Julius Coyet,
1666-1705 Axel Gyldenstierna,
1635-1665 Eric Hardenberg Gyldenstierna,
1616-1635 Henric Gyldenstierne, g. Lisbeth Podebusk
1608-1616 Prebend Gyldenstierne, g. 1. Birgitte Rosenspare g.2. Mette Hardenberg
1601-1608 Ingeborg Bille
1573-1601 Gabriel Sparre,
1534-1573 1534-1564 Jacob Sparre Mogens Gyldenstierne, g. 1. Clare Bille 2. Margarete Urup g. Anne Sparre 1530-1534 Mourids Jepsen Sparre, g. 1. Carine Höeg (Banner), 2. Ide Thommesdatter Lange |
|||||
